December 2008:
Jag läste till sjuksköterska (andra terminen) och hade praktik på infektionskliniken. Det var ganska jobbigt att se sjuka och döda ordentligt för första gången plus att man hade fullt upp med plugg samtidigt. Nyår 2008 fick jag extrem magkatarr som varade i 5 dagar, sen körde jag på som vanligt igen. (Bodde även som inneboende i Malmö september-januari)

Februari/Mars 2009:
Jag skrev B-uppsats med en kille om HIV och han hade nyss gjort slut med sin tjej och var väldigt deppig vilket var jobbigt för mig med. Vi gjorde fel och fick göra om en stor del och jag var hysteriskt stressad under den tiden då jag aldrig gjort ett liknade arbete och inte hade en aning om hur det skulle se ut.

16 april 2009:
Vi står på City Gross och ska välja glass, det var min fd pojkväns födelsedag och plötsligt som en blixt från klar himmel så börjar jag må skit. Mådde så illa och kände mig konstig och sjuk. Vi fick stanna bilen på väg hem för jag trodde jag skulle spy ner den annars, jag gick en sväng, kom tillbaka och led hela vägen i bilen hem till honom. Väl där sprang jag till toan hela tiden men jag spydde aldrig, mådde bara så illa och visste att magkatarren var tillbaka.

Sedan var det dags för skola på måndag och herrejävlar i himmlen vad jag led på tåget dit! och väl i skolan trodde jag att jag seriöst skulle dö! mådde så fruktansvärt galet illa. Jag åkte hem.
Jag åkte även till London då och mådde inte alls bra, var där fyra dagar men jag klarade det i alla fall.

Pinade mig till skolan några veckor men jag mådde så himla dåligt och fick oftast åka hem igen.
Gick till läkaren och fick Omeprazol mot magkatarr, blev sämre. Återbesök- provtagning (allt var ok) han visste inte vad som var felet mer än att jag var stressad. Då grät jag mest hela dagarna.

Augusti/September 2009:
Tog uppehåll från skolan och fixade en tenta jag hade kvar.
Fick komma till en ny fantastisk läkare och fick Nexium mot magkatarren som hjälpte en del.
Fick remiss till en Kognitiv Beteende Terapeut som var det bästa som hänt mig, hon är otrolig!
Det tog även slut med P här, jag insåg att vi förgiftade varandra och att han var en bidragande orsak till att jag mådde så dåligt på grund av allt bråk osv.

Februari 2010:
Sjukskriven och uppehåll från skolan.
Går på KBT varje vecka som hjälper mycket.
Åker en del buss och åker också till olika ställen för att lära min lilla hjärna att jag kommer inte spy och om jag gör det så är det okej. Till det hör att jag en gång spydde offentligt och minnesbilden från det gör det värre. Jag tror inte än på det helt att det skulle vara okej, men det börjar bli bättre. Fick även Zoloft utskrivet då de misstänkte depression fastän jag själv kände mig överdrivet lycklig (utan orsak). Jag har slutat med den medicinen nu då jag blev allergisk och ska få en annan så jag blir mer stresstålig. Just nu klarar jag inga krav, jag stressar väldigt ofta (omedvetet) och försöker lära mig att vara luuuugn.

Jag är väldigt glad att jag fått gå igenom detta för det ger så himla mycket!
Jag är inte heller alls ledsen över situationen utan tycker mest det är jobbigt att folk inte förstår och accepterar.
Jag har ju accepterat och vet att det kommer bli bra men det behöver tid. Det har varit mycket blandade känslor under tiden, rädsla mestadels- "vad ska folk tycka om mig?" nu skiter jag i vilket, därför jag skriver detta ju ;)
Det finns säkert några som känner igen sig på något vis! Många vet inte vilket helvete det är, hur starka tankarna är. Det gäller bara att kämpa vidare och ta all hjälp man får. Hjärnan är en komplicerad sak!

Kanske ska avsluta med att skriva att jag inte har spytt sedan 31 december 2008, så all rädsla har varit hitintills i onödan! och då har jag ju haft magkatarr och mått illa under hela tiden sedan april 2009. Så man kanske inte spyr så lätt ändå. Det krävs nog en del!
Dessutom så har jag alltid haft höga krav på mig själv och stressat som en tok- slutsats: stressa inte! släpp kraven. Utbrändhet kommer inte direkt, det kommer när allt lugnat sig.

Update: (16 april 2010)
Tar nu Mirtazapin 30 mg sedan ett par veckor, man får ju ge medicinen sin tid.
Mycket har blivit bättre humörsmässigt men har mycket kvar att ta tag i annars.
Magen reagerar fortfarande med att bränna och jag mår väldigt illa.

Vissa dagar är väldigt bra och vissa sämre, de sämre oftast pga ont i magen.