Igår blev det fyra timmar inne i stan. Först dagis, där vi spelade kunskapsspel, sjukt kul!
Två timmar senare (och en väldigt trött Carrou) blev det att springa ner i centrum och fixa grejer
till pluggandet och sen tillbaka för att gå på KBT i en timme. Hela eftermiddagen var jag zombie.
Det var en sjukt bra idag i alla fall, de blir fler och fler vilket jag är väldigt tacksam över!

Idag ska jag svara på frågor till Vårdpedagogiken och sedan städa hos fiskar och kanske
lite allmänt. Läsa filosofi och ut i det fina vädret som jag hoppas inte hinner ändra sig tills dess.

---

Ibland avskyr jag mänskligheten. Som när jag sovit sjukt bra, rullar upp och det är sol och känner
att det här kommer bli en bra dag. Går ut i köket och där sätter en viss person igång att provocera mig direkt.
Påståenden om att personen tror att jag visst klarar av att flyga, när jag svarar att jag vet att jag just nu inte
ens hade kunnat gå in på flygplatsen om jag visste vilken press som väntar. Får sedan följdfrågor om hur jag
kan veta det om jag inte har testat. Svarade med att jag känner mig själv (sjukt bra) och vet vad jag klarar.

Detta fortsätter ett tag, med påståenden som "Ja men du klarar att köa på ICA". Då blir jag bara arg över hur
dum människor verkligen verkar kunna vara och svarar att det är lite annorlunda mot att flyga och all väntan
som gäller på flygplatsen, att man där är fast medan på ICA kan jag gå ut när jag behagar att gå ut.

När det gäller dumhet och lathet angående att använda sin hjärna på rätt sätt, då har jag inget tålamod.
Det finns inget som gör människan mer "ful" än dumhet. Ingen är född dum, man gör sig själv dum.
Precis som man gör sig själv till en lögnare när man säger "jag kommer aldrig försvinna ur ditt liv"
och sedan gör det. Allt handlar om val... Val av ord, val av sätt att bete sig i olika situationer.

Ibland känner jag för att bara blogga svart och vitt. Det är helt otroligt hur tydliga alla konturer och
hur stilrent det blir. Sølve Sundsbø är grym, det ska inte förglömmas men just hur han lyckats fånga
varje liten por på Evas hand, varje liten rynka! Sjukt bra att man inte retoucherat bort det, mer äkta!

Ok. Jag vet inte riktigt vad jag gett mig i in. Hur ska jag orka dagvård i två timmar, sen paus i en och
sedan KBT?! Kommer vara slut innan jag ens har paus. Dessutom måste jag springa ner på stan då
och fixa block och almanacka. Det är bra att jag inser i tid att det jag ska göra är sjukt krävande.

Igår städade jag, tror jag slog rekord i hur snabbt och sedan ringde jag läraren och bokade in
tider för när jag ska va klar med ena kursen och när jag ska validera. Fullbokat framöver
kan man ju säga. Roligt dock! Mitt i allt satt vi och skrattade åt att lärarens almanacka
visade ett annat datum än mitt. Papper blev utskrivna och insatta i pärm, allt klart.

Bloggdesignade igår och var sedan ute och gick. Vilken kväll det var. Hade kameran
med (och batteriet) denna gången och det hängde ett stort ovädersmoln precis
ovanför! Det blev en del bilder på fåglar och flygplan också självklart. Sjukt kul.

---

Varje morgon, varje kväll ser jag i mitt huvud hur jag plockar ner en sten i taget från muren som
mina känslor (inte jag) gömmer mig bakom. De står dock inte bara staplade på varandra, då hade
en kraftig vindpust kunnat välta hela muren, nej de är väl fästade i varandra med murbruk...

Känner hur jag är lite... Tom. Mycket finns där men känner en klar skillnad på hur jag var när
D var här för nio dagar sedan. Försöker provocera fram mer känslor med bilder, tankar och
minnen men det fungerar bara för en sekund. Livet blir väldigt tunt då. Men det är svårt.

Det är sjukt svårt att försöka komma på själv hur man kommer åt resten av känslorna som
skyddas så väl. Jag provar det mesta jag kan tro skulle hjälpa men jag får ibland bara
en dag då jag verkligen är "jag" igen. Kanske där man får börja? En i taget? Gah.

Update: Sandro är tillbaka!

Det är ganska skönt att vakna upp och inse att drömmen man hade var att man inte visste ifall
det fanns laktosfria produkter i Polen (för att jag var där). Det kanske symboliserar en annan
rädsla egentligen men jag orkar inte analysera alla drömmar. Släppa och gå vidare...

Solen lyser, månen syns här utanför framför mig och jag tror att det är sjukt kallt ute.
Getingarna har inte dött än och senast igår såg jag en skarv sitta vid sjön. Så fin!
Det är i och för sig Skåne, vi är lite efter. Vilket jag i och för sig tycker om.

Igår var jag bara ute och gick, sydde och strök och inte så mycket mer än
det. Skaffade Tumblr också, tror all min tid gick åt det, men det känns sjukt
kul! Är det någon som förresten vet varför jag inte kan spela upp låtar på
Tumblr som jag postat från The Hype Machine? Förstår ingenting.

Idag ska jag plugga, eller rättare sagt fixa bok(!) och ringa läraren.
Städa måste jag också och ta hand om mitt barn (bloggen) så klart.
Läsa också... Lika bra jag sätter igång nu innan jag glömmer...

---

Känner mig verkligen lycklig (och borde känna det också). Det finns dock saker omkring
som ibland stör ut detta, människor oftast. Jag antar att man måste "ta bort" detta ur
sitt liv för att det ska bli rätt. Det försvinner ju inte av sig självt och ändras... nej det
gör det nog inte heller. Så när människan går sin väg genom livet på en ganska så
snårig stig ibland, då gäller det att lyfta ordentligt på fötterna för att inte snubbla.

Eller som jag en gång sa; fälla upp paraplyet och låta det regna. Vissa droppar
blir man träffad av men det mesta rinner ju bara av parplyet. Det är svårt,
verkligen, speciellt om det är människor som står en nära som säger
eller gör saker. Men det går att lära sig att inte ta åt sig av allt.

En annan sak jag tänkte på... Jag vet att vi haft plommon på
det ena trädet men jag kommer inte ihåg det alls! Vart tog
sommaren vägen? Sprang den som en elitlöpare förbi?

Morgonen började med strömavbrott och mitt största problem var att fiskarnas pump inte fungerade.
Det är vid sådana tillfällen som jag inser hur mycket jag älskar mina små tjockisar Hayden och Dylan ♥

Igår hade jag världens magkatarr när jag vaknade, självförvållat à la tacos. Tänkte att jag inte orkar
sitta hemma så jag åkte iväg, trodde jag skulle dö av illamående i bilen men som tur var gick det
över. Sprang några runder själv (tog ca 2h) och prickade av allt jag hade på min lista, skönt!

Städade på eftermiddagen, åt tacos igen (smart tjej) och var ute och gick. Var med om ett
magiskt fotoögonblick tills jag insåg att jag glömt kamerabatteriet hemma, sen surade jag
hela vägen hem! Såg på mord (ett tecken på att jag börjar bli gammal är att jag blundar
när det blir för hemskt, gjorde jag aldrig förr) och sen pratade jag med ♥ någon timme.

Är sjukt rastlös idag också, får komma på något att fylla ut tiden med. Mycket som
snurrar i huvudet idag också som jag måste ta tag i. För övrigt mordhotade jag
nyss en familjemedlem med en kam. Då är allt som det ska med andra ord.

---

Det är något som ligger och skaver. Det handlar inte om någon annan utan enbart om mig och hur
jag... varit. Med en rädsla för att jag är sådan fortfarande. Ett ord som beskriver tillståndet jag
hamnar i är "hopeless emptiness", åtminstone hamnade jag i det förr, ganska så lätt dessutom.

Är det en del av den jag är (vilket jag är sinnessjukt rädd för) eller var det på grund av hur
livet var? Även när jag hade det bra så hamnade jag i det ibland. Jag blev plötsligt bara så
himla olycklig. Jag visste att jag hade det bra och att jag borde kunnat känna lycka över det.

Det som gör mig mindre rädd är att det kan ha varit så att jag letade lycka i livet istället för att
inse att man måste hitta den inom sig själv. Kan det vara så att jag lärt mig att hitta lycka inom
mig själv? Eftersom jag är medveten om det så borde jag kunna hindra den här hopplösa tomheten
från att genomsyra hela mitt liv. Att varje dag vara tacksam för det jag har och verkligen se...

Lycka faller inte ner ifrån himlen, det är något man måste bygga upp. Sen att andra bidrar till
att man lättare blir det är bara helt fantastiskt. Men aldrig att leta efter lycka hos någon annan.

Igår var en otroligt bra dag. Klippte Eddy på förmiddagen sedan blev det snabbt iväg till KBT.
Fick ett anfall av extrem oro när jag satt i väntrummet, why? Kanske för att jag innerst inne vet att
det kommer att göra ont (förr eller senare). Satt där och berättade om allt, kände mig dum som satt
och skrattade åt det men jag kände verkligen ingenting. Tydligen hade jag berättat i "man"-form istället
för "jag"-form vilket var ett tecken på att jag försökte hålla en distans till det. Inget medvetet men...

Kom hem och var ute och gick i en timme, perfekt väder. Hann knappt hem innan Linzky ringde och
så var vi påväg för att handla mat. Två matbutiker senare och vi hade fortfarande inte hittat kött så
vi tinade kycklingfiléer och malde ner dem. Där mitt i allt lossnade kvarnen som både jag och Linzky
höll i och vi båda ramlade nästan och tallriken gick sönder! Sjukt kul, det händer alltid oss.

Vi åt och såg Remember Me samtidigt. Ännu denna gång satt jag med tårar i ögonen då den är så
himla vacker! Sen blev det viloläge då vi båda hade hyfsat ont i magen av all mat. Sen pratade jag
med ♥ innan det var dags att sova. Han vet verkligen hur man gör en lycklig, saknar dig Dennis...

---

Igår förklarade jag min frustration över att inte veta hur jag ska bryta ner mina försvarsmekanismer.
Jag har svårt att styra över om jag ska stänga av känslor eller ej. Det sker liksom bara... Men visst
beror det på att jag först tänker att känslorna gör ont och att jag inte orkar känna dem något mer.

Det känns ju totalt meningslöst att behöva gå igenom samma sak igen, att gråta över något som
jag redan gråtit så fruktansvärt mycket åt. Ilskan inom mig finns och jag vet inte hur jag ska
lyckas få ut den. Det fungerar inte att ta ut den på vem som helst, det är ju väldigt riktat.

I mitt huvud ser jag hur jag plockar ner en sten från muren i taget. Brukar bli två om dagen,
vet inte om det hjälper men kanske? En symbol för mig själv att faran är över, hissar den
vita flaggan. Jag har svårt att känna mig trygg och det kanske ligger mycket i det? Mja.

Drömde inatt att jag bodde i Danmark vilket sedan fick mig att tänka på Malmö... Uh, saknar!
Fortfarande den staden jag helst av allt vill bo i. Det känns fortfarande som hem och tycker just om
att det bor så blandat folk där. Havet finns nära, resten av världen finns nära. Bara att ta tåget ju.

Igår var jag ute och gick, handlade mat och skrev ner saker jag tyckte var viktigt att komma ihåg
om mitt mående. Såg sedan filmen Remember Me, kan vara en av de bästa jag sett, kändes så himla
äkta men jag blev ju hyfsat chockad över slutet! Kanske lite väl brutalt eller så. Ville ha ett bra slut ju.

Idag är det KBT som gäller. Vi ska dra upp gamla sår som är infekterade, dvs. prata om allt som orsakat
min själsliga smärta. Har inte så höga förväntningar på att jag kommer kunna komma åt känslorna.
Sen ska jag hem och läsa filosofiboken. Ni som tycker jag tänker för mycket borde läsa en sådan
bok, där kan man tycka att författaren tänker för mycket! Bara att hänga med i deras resonemang
kräver 100% koncentration och ändå känner man att ens hjärna är otillräcklig för den nivån.

---

Om någon berättar för mig om att de varit med om något så brukar jag inte ha några problem med att
kunna sätta mig in i hur det måste känts. Jag märker dock att när jag berättar om det som gjort mig
så illa så förstår ingen, hur mycket jag än försöker. Är det så pass svårt att relatera till? Här är det:
(Ungefär samma sak upprepades mer eller mindre under i alla fall två och ett halvt års tid)


Tänk dig att du bråkar med någon som står dig väldigt nära, det är ett sådant bråk där ni gör varandra
väldigt illa med ord och med kroppsspråk. Tänk dig att den du bråkar med börjar slå på saker omkring
sig. Det här med att "jag kommer aldrig göra dig illa, jag lovar" betyder inget längre, för man har tappat
tilliten. I en timme bråkar ni men ni kommer ingen vart. Ord mot ord och du är helt säker på att du har
gjort rätt för dig. Du börjar tröttna och tycker att då vi inte kommer någon vart kan vi lägga ner.

Du försöker dra dig undan det, säger att det inte är lönt att bråka om sådant som båda tycker sig veta bäst
om. Då blir det värre, då dyker det upp saker från förra veckan och sånt som du gjort ett halvår tidigare.
Du börjar få frågan varför du gjort personen illa (vilket du självklart inte gjort för du vill personen bara
hans eller hennes bästa!) och sedan får du dessutom höra ATT du gjort personen illa hela tiden.

Nu är det bara dumt, du vet att det här är ren lögn och försöker försvara dig och säger att du absolut
inte gjort något sådant. Fram och tillbaka. Saker flyger till höger och vänster, ni slår nästan varandra
av ilska: du för att du tycker att det hela är så absurt och lögnaktigt, han eller hon för att du inte
förstår hur "dum, elak och hemsk" du varit. Det har gått nästan tre timmar nu, du gråter av trötthet och
förvirring. Du börjar tvivla på dig själv. Du har märken runt handlederna och de värker. Saker har
slagits sönder, du är djupt sårad, förtvivlad över att du inte förstår vart allt hat kommer ifrån då du
inte gjort något! Men det slutar inte där och du börjar bli så desperat över att få tyst på människan
att du blir som förhäxad, du börjar prata med ett tonfall som skrämmer, du håller på att explodera
av... Av att varje kroppsdel är som vridet åt fel håll, ilskan är så stark att du utan tvekan kunnat
slå sönder varje liten grej i hela rummet på en minut. Det är senast nu du borde lämnat rummet.

Men du vill ju bevisa att du inte försökt göra den som står dig nära illa. Nu är du så inne i karusellen
så du kan inte bara gå ut för du vet att det fortsätter nästa gång i sådana fall. Du gråter hysteriskt
samtidigt som du nästan är hotfull, kamp eller flykt, du har valt kamp. Personen framför dig är ännu
värre, går in 100% för att såra och göra illa nu och du inser att ni inte kommer att klara er ur detta
krig oskadda. Du ger upp, försöker göra något annat. Städar, packar dina grejer, viker kläder.
Ut med all inre stress, ett försök att kontrollera all kaos inom dig. Personen fortsätter, för nu ska
du få igen för att du försökte skrämma fram tystnad. Nu får du höra hur sjuk du är, att du är
skadad, att det är något allvarligt fel på dig. Du sitter tyst, ihopkrupen nu, tårarna rinner...

Du sitter och skakar, förvirrad, otrygg, väldigt väldigt sårad. Utom kontroll och inombords
är det bara kaos. Det är nu försvarsmekanismerna väcks till liv. Du går in i en bubbla och
du hör fortfarande men dina känslor har du nu i tryggt förvar bakom en tjock mur.
Du stirrar ut i intet, du kan sitta så hur länge som helst, tills personen tröttnar...
Sen går du och lägger dig och gråter dig till sömns. Tom men samtidigt skadad.

Videon till Love The Way You Lie är en ganska bra jämförelse, samma känsla.

Ibland önskar jag att någon kom på ett sätt att stänga av människan på natten. Det skulle självklart
vara tidsinställt men att man hade varit helt off. Slår nog rekord i att vara aktiv på natten fysiskt.
Ändå är jag ute och går för att trötta ut mig... Måste vara de där drömmarna som påverkar en.

Igår började jag dagen med att slinga håret, blev jättebra. Läste filosofin, såg föreläsning,
var ute och gick (eller flög fram pga. vinden). Strök, såg två dokumentärer och kollade
runt på min utbildningsplattform. Satt och tänkte mycket också, på livet och på rädslor.

Idag då? Åh, jag vet inte. Känner mig galet rastlös. Känner mig fångad här på något vis.
Vill leva, på riktigt. Tänker inte sitta och vänta på att bli bättre, vill leva under tiden och det
är jag inte rädd för. Vet att det är hårt då, men det är... Så att man står ut. Tror att man blir
bättre om man slutar fokusera på sitt mående och tänker mer på allt som ingår i ett vanligt liv.

---

Jag har (tillfälligt?) tappat förmågan att känna vad som är rätt. Det var ju en grej som var
hyperkänslig hos mig innan, kunde ju känna direkt om något var rätt. Nu känns allt bara tomt.
Det enda jag vet är vad som brukar kännas rätt och så går jag efter det. Känns inte helt okej.

Den här dimman som kommer ibland, jag tror i mitt fall att jag skapar den själv. Tänker inte skylla
på medicinen. Jag tror att jag (o)medvetet stänger av när något blir lite jobbigare än vad det är vanligtvis.
Sen tror jag att jag hamnat i en svacka och inte vet hur jag ska ta mig upp, men jag tror att jag visst vet.
Som just nu... Jag känner inte saknad, inte glädje, inte sorg, ingenting! Jag känner verkligen noll just nu.

Nu är frågan, hur kommer jag tillbaka? (Eller vill jag stanna i detta?) Om jag vill komma tillbaka till att vara
"jag" så måste jag ta fram saknad, sorg, glädje och tillåta mig att känna dem utan att fly. Ja, det gör ont
ibland för att det är så starkt, men det är inte farligt. Livet är trots allt ganska tråkigt utan att känna saker.

Men jag är också medveten om att jag en gång i tiden behövde kunna fly känslomässigt, det var ett bra
sätt då. Men precis som att blindtarmen fortfarande finns kvar utan att göra någon nytta (?) så har
jag kvar känsloavstängningsknappen. Jag behöver inte den längre, jag kan sluta vara rädd nu.

Jag är som en liten igelkott. Jag kan springa runt och ha hur mycket energi som helst, vara glad men
kommer något för nära rullar jag ihop mig till en boll med taggarna utåt. Låter man inte mig vara då
så börjar jag fräsa, man hör hjärtat dunka. Det brukar normalt aldrig gå så långt men det gjorde det
en gång i tiden. Konstant var det 'någon' som inte respekterade min gräns utan skulle lyfta upp mig
och hålla på. Det är som att bli våldtagen känslomässigt när någon inte respekterar ens gränser.

Jag förstår djur som spelar död. Jag gjorde det också (känslomässigt) bara att det var inte medvetet.
Jag satt inte och planerade att "nu ska jag stänga av", jag bara lärde mig hur man gjorde och tillämpade det
som ett slags försvar. Precis som vissa använder förnekelse eller regression (man blir barn igen t ex.)
Ibland räcker det inte med att kunna bitas som försvar eller att rulla ihop sig till en stickande boll.

Hur lär man sig att faran är över? Hur börjar man lita på de som vill komma en nära igen?
Jag går på helspänn konstant. Det kom en bil från en sidoväg igår, trodde hjärtat hoppade
ut ur kroppen så rädd jag blev. Som om man hela tiden är redo för strid eller flykt...

---

Hittade detta nyss bland försvarsmekanismer på Wiki: "Isolering- Man håller borta alla jobbiga känslor
från tankeverksamheten. Man isolerar alltså det känslomässiga och har då byggt upp en mur
mellan tanke och känsla." Hah... Där har vi det. Måste bli av med detta, men frågan är hur?

Nu är det höst. Det känns okej så länge jag inte tänker tillbaka på sommaren (som varit den bästa ever).
Hösten kanske blir den bästa hösten? Eller det kommer bli det om jag vill att det ska blir det. Ganska lätt.

Igår var jag iväg på dagis (= dagvård). Det var sjukt kul och dagen börjades med att alla satt och åt och
läste lite tidningar. Jag varvade samtal med vetenskapsartiklar om bl a hur magsår uppstår (ååh!) och
att Schizofreni kan uppkomma till följd av att protozoen Toxoplasma gondii infekterar hjärnan.

Sista timmen gjorde jag en drömfångare med de andra och det var verkligen bäst. Så skönt att
kunna sitta rakt upp och ner, göra något kreativt och samtidigt känna sig trygg (← viktigt) och
att man kan vara som man är utan att någon ska påpeka eller klaga på något. Det är lycka.
För er som undrar vad jag gör där, jag skriver en ny uppdaterad version av varför senare.

Idag ska jag nog sola, läsa min filosofibok (Döden, livet och verkligheten) och sedan
Nya svenska fågelboken. Fast först slinga det där håret... Om jag har färg såklart.

---

Ibland är jag rädd för att jag inte är rädd men borde vara rädd. Hänger ni med?
Men ibland är jag verkligt rädd, livrädd. Satt och funderade på hur man med de bästa ord skulle
kunna beskriva det, slutligen en natt dök Nelly Furtado upp i mitt huvud och sjöng orden jag fattades.


"Hey I'm just scared... That we may fall through."


Fast... Jag tror jag är lite bortkopplad just nu. Stundtals känner jag en viss press på att tänka på vissa
saker eller kunna se mig själv i en viss mall, men jag gör inte det. Jag orkar helt enkelt inte.

Tror det är för jobbigt än, för hårt för min lilla själ att orka med. Jag tror jag gömmer mig
lite halvt bakom muren, det känns så i alla fall. Ibland när framtiden knackar på och visar
vilka olika utfall den kanske kan få så puttar jag bara undan den. Som när jag får frågan:
"Kan du tänka dig att bo i x? Jo tänka mig kan jag, men jag kan inte känna efter om det
känns rätt. Vågar inte. Så visst är jag rädd, för ganska mycket. Jag erkänner inte allt bara.

Jag har lite glömt hur det är att gå upp tidigt och just nu är jag så trött så att jag önskar att jag plötsligt
kommer på att det är helt okej att gå och lägga sig igen. Men det är det inte, ska iväg om två timmar.

Igår var en väldigt bra dag. Började med att handla mat och fastna i kön, blev rastlös och kände att det
var på gränsen till vad jag klarade av ett tag. Betalade, gick ut och kände mig like a fucking king och gick
då vidare till Apoteket och inredningsbutik. Hem, plocka fjädrar. Bygde ett fågel/flygplan i en timme och
sedan blev det mat och ut och gå. Regnade hela vägen, kom hem och läste om Ateroscleros och sedan
blev det två timmar om PTSD innan jag slutligen såg Sjukhuset och Vetenskapens värld. Sjukt bra!

Vikigast av allt var att få prata med världens finaste människa. Du är stark, bra och fin! Tycker om dig.

Idag ska jag fortsätta läsa Invärtesmedicin och se mer avsnitt av Sjukhuset. Behöver utsätta mig för
minnena av hur det var. Brukade komma hem från praktiken på sjukhuset i Malmö och satte mig nästan
direkt och kollade på senaste avsnittet av Sjukhuset. Blev mycket sjukdom och olyckor att hantera för
mig men är det på tv har man en annan distans till det. Lärde mig väldigt mycket av att se det faktiskt.

---

Jag är ganska så säker på att jag just nu står och balanserar mellan två olika faser i mitt tillfrisknande.
Även om det känns nära så vet jag att det kommer att ta tid och kraft, men jag vet att det inte är så
himla mycket kvar och det ger en väldigt mycket energi. Har aldrig tidigare kunna få en hint om hur
mycket det är kvar. Man känner dock själv på sig lite hur långt man kommit och vad som finns kvar.

Men visst är jag rädd att det inte ska gå så som jag önskar att det ska gå. Är nog mest rädd för att
jag är för känslig och aldrig kommer lära mig att hantera sjukdom och dödsfall på ett odramatiskt
sätt. Därför det är bra att jag vill jobba ett tag innan jag börjar läsa igen, då jag tror att man kan få
chansen att härda sig lite utan att behöva ha alltför stort ansvar som hänger på en samtidigt.

Tänker mycket på att rädslor skapas av oss själva i huvudet och kan man skapa den så kan man
förinta den också på exakt samma vis. "Take chances. Don't doubt, don't hesitate." ekar i mitt
huvud från filmen The Secret. Det är nog därför jag vågar mer nu och inte lyssnar på alla ord
som skrämmer. För jag vill aldrig mista en bra chans (vad det än gäller) igen. Been there...